Hemma igen

Hej kära trogna bloggläsare, nu är jag hemma igen. Yey.

Jag svor ett löfte under flygresan hem. Jag svor att om någon applåderar när vi landar så kommer jag hädanefter applådera varje gång en taxi, en buss eller ett tåg stannar. Vid speciella tillfällen kanske jag ger mig på ett litet jubel med uppsträckta armar. Charmigt. Om du är i närheten kommer jag att klappa dig på axeln och utropa: vi klarade det idag också! Socialt självmord?

Som tur var så var det ingen som applåderade. För allas trevnad.



Det första jag gjorde när jag satte mig på planet var att somna och därför missade jag Vänner, Mamma Mia och Edward Scissorhands. Som tur var vaknade jag i rättan tid till en dokumentär om Japan på 3 timmar, textad på finska. (Då bestämde jag mig för att skriva lite på det här inlägget, på en skräppåse som jag i alla fall trodde var oanvänd, i dåtid trots att det var nutid. Snart ska jag börja skriva om mig själv i tredjeperson, förvirrande?)

Det var helt enkelt bättre förr med British Airways till Australien, då fick man minsann en egen tv. Tyvärr tappade de bort mitt bagage både dit och hem samtidigt som de glömde min mat (glutenfri).



Ps. Bakom mig sitter en frilansande journalist som hamnade bredvid en gubbe med dålig andedräkt (ja jag känner det fram till mig…) som tjatar. Stackars sate, han (journalisten alltså) kunde ha hamnat var som helst. Med detta vill jag säga: Det kunde ha varit värre. Ds.