Det kan inte gå bra varje gång

Ojoj, från början visste jag faktiskt inte om jag skulle publicera det här eller inte, det är så idiotiskt. Fast jag är ju emot censur så jag hade väl egentligen inget val.

Jag och Kristin bestämde oss för att gå på bio, jag ville se ”Låt den rätte komma in” eftersom jag läst boken och ville se hur filmen var, så vi begav oss iväg till Karlstad i mina föräldrars bil halv åtta/åtta. När vi väl var framme (det var halt så vi kunde inte åka så snabbt, men vi kunde sjunga högt) så parkerar vi i Duvanhuset, vi läste på en skylt: avgift till 00:00 och betalar till 23:28.

Vi promenerar snabbt bort till Hemköp och vidare till biografen. Vi är självklart jobbigt tidiga och får stå och äta popcorn i år innan vi blir insläppta. Vilken tur att ingen av oss behövde använda toaletten som vi inte hade access till… Vi blir insläppta och tre pers till sätter sig i vår salong. En evighet senare börjar filmen och allt det som jag var nyfiken på hur de skulle göra från boken var… borta! Flera människor var borta, många mord var borta, handlingar som var viktiga för att förstå filmens handling var borta, suck (det tänkte nog Kristin också eftersom jag mycket duktigt påpekade det som inte stämde överens med boken under filmen, jag sa också till när något äckligt skulle hända). Filmen var dessutom väldigt lång, eller det kändes så i alla fall, så när vi gick ut så var vi tvungna att överösa den med lite gnäll och galla. Vi överöste den så mycket att vi gick ett kvarter för långt och var tvungna att promenera massa extra i kylan tillbaka till parkeringshuset.

Vi stannade framför parkeringshuset, det var låst, med vår bil där inne. En skylt utanför gav oss i alla fall informationen att Securitas kunde öppna men att en avgift i så fall skulle betalas. Vår bil stod ju där inne och eftersom vi inte betalat till midnatt så skulle vi ju få böter i alla fall så vi samlade mod för att ringa.

Just då är det någon som ropar, vi vänder oss om och på andra sidan gatan är det en minibuss med killar. En står utanför och ropar på engelska om vi vet var det finns ett vandrarhem, nej svarade vi och tänkte: ser det ut som vi har tid eller koll just nu? Han fortsätter att prata men vi lyssnar inte riktigt (vi hade troligtvis fått följa med i dera sminibuss om vi frågat, men vi valde att inte ha det som en valmöjlighet)och då svänger Securitas förbi. Vi följer efter Securitas bilen på gågatan, ett kvarter till i kylan. Bilen stannar och en ung kille hoppar ur och försvinner in i ett hus. Jaha, tänkte vi, då är det bara att stå utanför att vänta då.

Efter ett tag öppnas dörren och Kristin viskar till mig: det är din bil (usch det var faktiskt riktigt fult eftersom jag trots allt var den som var mest skeptisk till att parkera bilen där vi parkerade den, faktiskt)


Jag smyger fram (inte en teatersmygning utan en helt vanlig smygning när man är lite förlägen) och säger lite försiktigt: ursäkta men vi har råkat låsa in vår bil. Han tittade förvånat från den ena till den andra men var väldigt snäll. Dock så skulle vi betala avgiften kontant, suck då var det bara att leta efter uttagningsautomat då, tänkte vi. Han frågade också om vi bodde inne i staden eller utanför. Inte alls, svarade jag. Självklart inte svarade han med ett leende. Han ringde en annan eftersom han själv inte hade hand om det, naturligtvis, varför skulle något gå lätt för oss. Vi gick till parkeringshuset och han låste upp efter att vi letat rätt på ingången dit han faktiskt hade nyckel. Tack och adjö sa vi och började klättra uppför trapporna. Vi slapp i alla fall att betala avgiften, vilket vi är helt övertygade att det berodde på vår charm och uppenbara söthet.(…) Vi kom upp till bilen och hoppas på att porten öppnas inifrån, fast samtidigt, varför skulle den göra det? Det gjorde den i alla fall och vi var ute på vägen igen, snart hemma, trodde vi.

Eftersom vi hade fullt upp med att skratta åt oss själva och sucka åt vår otur så åkte vi på rätt väg men åt fel håll. Ingenstans gick det att vända heller så vi fick med skrattet satt i halsen åka tre kilometer innan vi kunde vända. Sen åkte vi hem och gick och la oss.



Vårt dygn av äventyr är dock inte slut där, mitt i natten vaknar jag av ett brak. Jag ser det vita lakanet som sitter på Kristins madrass stå upp konstigt så jag tänder lampan. Då har hon lyckats välta sin säng, glidit av den och in under min säng. Hennes säng åkte med ena sidan upp på en stol och när jag tittade ner så skymtade jag halva hennes huvud fram kikande. Jag har aldrig sett henne se så förvånad ut.



Allt detta är anledningen till varför Marie alltid är lite skeptisk till att åka ut på äventyr med oss och det är precis som Kritten sa: det som svider mest är att hon får ett gott skratt.